Webbmötena är en (oändligt) stor kostnad. För företag och samhälle.

Webbmötena är en (oändligt) stor kostnad. För företag och samhälle.

Jag menar inte det uppenbara, att vi inte träffas irl. Det har vi lärt oss att hantera.
Jag menar inte det lika uppenbara, att det tar tre fyra fem minuter innan mötet är up and running. Det är vi inställda på.
Jag menar inte heller att alla webbmöten i början av pandemin kortade vår arbetsdag. För att nu förlänga den. Vi har nu webbmöten om struntsaker. (McKinsey).
Jag menar inte heller, men nu börjar vi närma oss, att webbmöten är så formaliserade. Det finns en agenda som vi följer och checkar av. Bra så, men nu kommer vi till min poäng.

Mellanrummen.

I verkligalivetmöten finns mellanrum och andhämtning. Det är de där stunderna som uppstår då och då och som man kan fylla med infall. Man kan provprata. Efter att man känt av och sett att man kan bli förstådd på rätt sätt, men som inte kan fungera genom en bildskärm. Tankar sagda lika mycket på allvar som för att lufta en känsla. En trevare som någon annan kan hänga på. Och kanske utveckla.

Man pratar ibland om ”dumma idéer”. Taxi utan förare och bilar. Hotell utan rum och personal. Bara en app.

Många av de bästa idéerna börjar ofta som något som sägs i ett mellanrum. Och som därmed varken kräver mod eller behöver vara till fullo genomtänkta.

De riktigt stora och omvälvande tankarna riskerar att krossas i ett vanligt webbmöte. De kan bara födas och få liv i de där speciella stunderna av ett någorlunda tryggt mellanrum och som bara det verkliga livet kan skapa.

Bo Plars


Det typiska webbmötet:

Andra nyhetsbrev