Den kollektiva tankevurpan

När det mesta skakar omkring oss söker vi efter lugn och ro. Ett ställe att vila på inför nästa ansträngning. Pandemin skakar om det mesta, och det riktigt ordentligt. Vi frågar oss hur det ska bli sen när pandemin är över, för den kommer väl att gå över? Så småningom? Och platsen vi längtar till kallas Det Nya Normala. Ett ställe som vi känner igen oss på.

Många pratar om det nya normala och som är det vi nu måste anpassa oss till vare sig det gäller zoom-möten eller att hålla sociala avstånd och tvätta händerna. Det är det nya normala som sen kommer att gälla ett bra tag. Men mycket längre framåt kan vi inte tänka. Vi har svårt att släppa den trygga sargen.

Vad är normalt?
Men tänk om det inte finns något normalt. Tänk om det aldrig har funnits något normaltillstånd för företagande i den digitala eran. Tänk om det är så enkelt att digitaliseringen skapat en förändringsrörelse som bara ökar i hastighet.

Digitaliseringen förändrar samhällen, nationer, levnadsvanor. Utopi möter dystopi. Då och då flyger det upp en svart svan som vi inte kunde förutse. Det är nog det nya normala, att vi aldrig i mänsklighetens historia fått acceptera ett flöde av så intensiva förändringar som nu.

När var det annars i så fall senast det var normalt, 2019 eller 2017 eller 2005?
Historien handlar alltid om nuet. Historiska fakta kommer till liv först när vi jämför med nuet. På samma sätt är det med framtiden, vi kan bara försöka förutsäga framtiden utifrån hur det är nu. Och det enda vi kan vara riktigt säkra på, om vi ska vara uppriktiga mot oss själva, är att det inte kommer att bli som vi tror.

Vinnare i den utvecklingen är i alla fall inte den som hoppas på att allt ska återgå till något som aldrig varit.

Andra nyhetsbrev